14:07:00
Ambiente
Jag känner en sån enorm hopplöshet över alla artiklar som skrivs om miljön och hållbarhet. Jag vill göra något, men vet aldrig vart jag ska börja eller hur jag ska gå tillväga. Känner mig maktlös.
Jag sorterar, men fuskar emellanåt. Som många andra medmänniskor lider jag också av syndromet lathet. Detta innebär att jag tycker att det är för långt att gå till sorteringsstationen, fast egentligen är det inte så långt. Svär högt varje gång jag tänker på hur mycket lättare det vore om sorteringsstationen fanns precis utanför min dörr. Detta får mig alltid att fundera på hur många i byggnaden faktiskt skulle börja sortera om sorteringsstationen var så lättillgänglig. Drar alltid slutsatsen att det är kommunens fel. Det borde vara krav på att varje förening, gata eller byggnad har en egentillhörande sorteringsstation, dels för att motivera fler till att sortera sitt hemmaskräp och för att göra det mer självklart. Det är inte självklart för alla.
Ibland slänger jag plast eller glas i min vanliga papperskorg. Jag hatar hur det alltid stirrar tillbaka på mig och ger mig dåligt samvete. Stänger alltid luckan snabbt för att glömma vad jag precis gjort och slippa känna det tunga samvetet skölja över mig. Det funkar än så länge att stänga luckan snabbt.
Att vara hållbar kostar tid och många gånger några kronor extra.
Så hur kan vi göra ett hållbart liv till det enda självklara alternativ som om vi aldrig levt på något annat sätt?